upp`rorsmakare subst. ~n äv. upprorsmakarn, plur. ~, best. plur. upprorsmakarna ORDLED: upp-rors--mak-ar-en

Mali är ett land i västra Afrika.

boxarupproret, 1898–1901, den mest omfattande av de folkliga proteströrelserna i Kina mot det västerländska inflytandet i landet under den krisperiod som föregick kejsardömets fall 1912.

anabaptism, en väckelse- och församlingsrörelse under reformationstiden och en riktning inom den så kallade radikala reformationen.

black and tans, brittisk hjälppolisstyrka på Irland 1920–21, bildad för att bekämpa terrorn från de irländska upprorsmakarna, främst IRA, med deras egna metoder.

Alba, Fernando Alvarez de Toledo, 1507–82, spansk hertig, statsman och militär, beryktad som tyrannisk ståthållare för Nederländerna under perioden 1567–73.

Suárez, Adolfo, 1932–2014, hertig från 1981, spansk politiker, premiärminister 1976–81.

insurgent, upprorsmakare i ett inbördeskrig eller en mindre intern konflikt.

Ambjørnsen, Ingvar, född 1956, norsk författare.

Wullenwever, Jürgen, född cirka 1492, död 1537, tysk politiker.