upp`rorsmakare subst. ~n äv. upprorsmakarn, plur. ~, best. plur. upprorsmakarna ORDLED: upp-rors--mak-ar-en

Mali är ett land i västra Afrika.

anabaptism, en väckelse- och församlingsrörelse under reformationstiden och en riktning inom den så kallade radikala reformationen.

boxarupproret, 1898–1901, den mest omfattande av de folkliga proteströrelserna i Kina mot det västerländska inflytandet i landet under den krisperiod som föregick kejsardömets fall 1912.

black and tans, brittisk hjälppolisstyrka på Irland 1920–21, bildad för att bekämpa terrorn från de irländska upprorsmakarna, främst IRA, med deras egna metoder.

Wullenwever, Jürgen, född cirka 1492, död 1537, tysk politiker.

Suárez, Adolfo, 1932–2014, hertig från 1981, spansk politiker, premiärminister 1976–81.

Kielce, stad i södra Polen.

Correa, Rafael, född 1963, ecuadoriansk politiker (socialist) och ekonom, president 2007–17.

insurgent, upprorsmakare i ett inbördeskrig eller en mindre intern konflikt.