utmattning, försvagning som uppkommer då ett material eller en komponent utsätts för upprepade belastningar som vid ett tillräckligt antal belastningsväxlingar leder till sprickbildning och i ett senare skede till utmattningsbrott.

utmattningssyndrom, medicinsk diagnos som beskriver en upplevelse av svår utmattning som förmodas ha sin grund i långvarig stress i personens yrkesarbete och/eller i livssituationen i övrigt.

utmattningsprovning, provning av material och komponenter för att fastställa det antal belastningsväxlingar som kan leda till brott; se utmattning.

u`tmattning subst. ~en ORDLED: ut--matt-ning-en

akustisk utmattning kan förekomma i material till följd av växlande belastning (vibrationer) orsakad av ljudvågor.

termisk utmattning, brott i ett material på grund av temperaturfördelningar som varierar över tid och ger upphov till växlande spänningar.

utmattningsbrott, i materialtekniken, se utmattning.

utmattningsbrott, en form av benbrott, detsamma som insufficiensfraktur eller stressfraktur.

stress, inom psykologisk, medicinsk och allmänbiologisk vetenskap de anpassningar i kroppens funktioner som utlöses av fysiska eller psykiska påfrestningar, stressorer (stressfaktorer).

sömn, regelbundet återkommande, spontant uppträdande tillstånd med nedsatt förmåga att reagera på yttre stimuli, en form av vila.