appelle´ra verb ~de ~t ORDLED: ap-pell-er-ar SUBST.: appellerande, appellering; appellation (till 1)

frikyrka, kristet trossamfund, baserat på frivillig anslutning till församlingen genom personlig bekännelse.

roman, i allmänhet ett uppdiktat, berättande verk, som i motsats till epos är utformat på prosa och framställer ett till den privata sfären hörande förlopp av begränsat omfång, t.ex. ett enskilt människoliv eller en del därav.

finska inbördeskriget, väpnad kamp mellan borgerliga ”vita” och socialistiska ”röda” samhällsgrupper i Finland januari–maj 1918.

Krall, Diana, född 1964, kanadensisk jazzsångerska, pianist och kompositör.

varumärke, lagligen skyddat namn eller kännetecken på varor och tjänster från en viss näringsidkare.

rysk–turkiska kriget 1877–78, den sista i en rad militära konflikter från 1600- till 1800-tal mellan de ryska och osmanska imperierna om herraväldet över gränsområdet, Svarta havet och utloppet till Medelhavet.

Elisabet (ryska Jelizaveta Petrovna), 1709–62, rysk kejsarinna 1741–62, dotter till Peter den store och Katarina I.

massamhälle, term använd för att karakterisera stora politisk-ekonomiska enheter, t.ex. nationalstater, i vilka traditionella, lokalt förankrade särdrag av religiöst, etniskt, kulturellt eller klassmässigt slag minskat i betydelse och ersatts av storskaliga, byråkratiserade, opersonliga organisationsformer, t.ex. fackföreningar och konsumentsammanslutningar.

andra världskriget, krig 1939–45 mellan Tyskland, Italien, Japan och deras bundsförvanter (axelmakterna) på den ena sidan och Storbritannien, Frankrike, USA, Sovjetunionen och deras bundsförvanter (de allierade) på den andra sidan.