consensus el. konsensus [-sen`- äv. -sen´-] subst., ingen böjning, n-genus ORDLED: con-sens-us, kon-sens-us

consensus omnium det (antagna) förhållandet att en uppfattning delas av alla; ofta anfört som skäl för att hålla ett visst antagande för sant även när egentlig evidens saknas (t.ex. att jorden är platt, att människan har en (odödlig) själ etc.).

konsensus, överensstämmelse, enighet mellan medlemmarna i ett socialt system – t.ex. en nation, yrkesgrupp eller familj – vad angår värden, normer, regler, målsättningar etc.

pannlobsdemens, frontallobsdemens, demens till följd av degeneration med funktionsstörning i storhjärnans pannlober.

konsensus se consensus

konsens, juridisk term som innebär att parter blivit överens om ett avtal, t.ex. genom att någon antar ett anbud utan att i något avseende förändra det (s.k. ren eller blank accept).

Hofstadter, Richard, 1916–70, amerikansk historiker, professor vid Columbia University 1946–70.

panchayat, indiskt by- eller kastråd, bestående av en byäldste ( sarpanch) och respekterade bybor, ursprungligen fem män som sammanträdde för att lösa dispyter och genom consensus fatta beslut om byns eller kastens gemensamma angelägenheter.

kommun, territoriellt avgränsat område och administrativ enhet för lokal självstyrelse.

vigsel, den förrättning varigenom äktenskap ingås.