distinktion (latin distinctio ’särskiljande’), åtskillnad, utmärkelse.

Distinktionstecknet för tapperhet till sjöss, ofta felaktigt kallat Hoglandstecknet, tecken instiftat av hertig Carl (senare Karl XIII) 1789 för tapperhet i slaget vid Hogland.

distinktionsprincipen, folkrättslig princip inom ramen för krigets lagar, som innebär att det i all krigföring ska göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och civilbefolkningen och dess egendom å den andra sidan.

distinktionskorpral, förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel.

distinktiva drag, språkvetenskaplig term, se särdrag.

distink´t adj., neutr. ~ ORDLED: di-stinkt

rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:

distinktion [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: di-stinkt-ion-en

indikator, substans som används för att påvisa förekomsten av ett visst ämne.

etnicitet, identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.