distinktion (latin distinctio ’särskiljande’), åtskillnad, utmärkelse.

distinktiva drag, språkvetenskaplig term, se särdrag.

distink´t adj., neutr. ~ ORDLED: di-stinkt

indikator, substans som används för att påvisa förekomsten av ett visst ämne.

distinktionsprincipen, folkrättslig princip inom ramen för krigets lagar, som innebär att det i all krigföring ska göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och civilbefolkningen och dess egendom å den andra sidan.

distinktionskorpral, förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel.

Distinktionstecknet för tapperhet till sjöss, ofta felaktigt kallat Hoglandstecknet, tecken instiftat av hertig Carl (senare Karl XIII) 1789 för tapperhet i slaget vid Hogland.

etnicitet, identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.

rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:

mitos, delning av en cell och dess cellkärna i två genetiskt identiska dotterceller.