falsifie´ra verb ~de ~t ORDLED: falsi-fi-er-ar SUBST.: falsifierande, falsifiering; falsifikation

historiebruk, benämning på användande av historia i vid bemärkelse.

falsifikation, vetenskapsteoretisk term använd om det som vederlägger en vetenskaplig teori.

kritisk rationalism, uppfattning om vetenskaplig rationalitet som förespråkas av framför allt Karl Popper och Imre Lakatos.

anomali, avvikelse från det normala, från en regel eller lag, orimligt förhållande; inom vetenskapsteorin brott mot de förväntningar som en förhärskande teoribildning skapar, dvs. observationer, experiment eller slutsatser som antingen inte kan förklaras av eller är oförenliga med teorin.

psykoanalys, dels en behandlingsmetod, dels en teori om omedvetna psykiska processer.

verifierbarhetstesen, principen att en utsaga är kognitivt meningsfull endast om den antingen är analytisk (jämför analytisk sats) eller (i princip) kan visas vara sann eller falsk med hjälp av sinneserfarenheten.

formell grammatik, grammatik vars regler är inbördes relaterade till varandra på ett entydigt sätt.

analytisk filosofi, ofta använd samlingsbenämning på en typ av filosofi som först uppträdde i Storbritannien och inom det tyska språkområdet i början av 1900-talet och som fick och fortfarande har stor utbredning, särskilt i den anglosaxiska världen och i de nordiska länderna.

falsifikation [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: falsi-fik-at-ion