frej`dig adj. ~t ORDLED: frejd-ig

frejd, anseende och rykte, en term som förekommit i svensk rätt från medeltiden fram till 1918.

Dacke, Nils, död 1543, småländsk bonde, ledare för det stora upproret mot Gustav Vasa 1542–43.

Ur svenska hjärtans djup en gång, Kungssången, originaltitel Hymn, den svenska kungssången.

gymnasium, skola med uppgift att förbereda för högre studier vid universitet, högskola och akademi.

Egill Skalla-Grímsson, Egil Skallagrimsson, 900-talet, isländsk viking och hednatidens främste skald i Norden.

medborgerligt förtroende, i äldre språkbruk god frejd, den medborgerliga aktning och trovärdighet som tillkommer en oförvitlig person.

Tode, Johann Clemens, 1736–1806, dansk författare, läkare.

förlust av medborgerligt förtroende, påföljd vid vissa brott enligt 1864 års strafflag, som innebar att den som gjort sig skyldig till något av dessa brott gick förlustig samhällets aktning och därmed de rättigheter och förmåner som tillkom en oförvitlig medborgare, såsom allmän och kommunal rösträtt och valbarhet, innehav av statsämbete m.m.

frejdebetyg, speciella prästattester som från mitten av 1700-talet föreskrevs för vissa tjänster, se frejd.