förring´a verb ~de ~t ORDLED: för-ring-ar SUBST.: förringande

etnocentrism, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt i premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet.

härskarteknik, sätt att hävda sin egen maktställning genom att förringa en individ eller en grupp.

Ribbentrop, Joachim von, 1893–1946, tysk politiker (nazist) och diplomat.

plebejer (latin plebeius, av plebs ’folket’, ’menigheten’, ’plebejerna’), i antikens Rom benämning på folkets breda massa, ursprungligen i motsats till de styrande (se patricier).

dissonansteori, teori framlagd av den amerikanska psykologen Leon Festinger för att förklara förändringar av attityder och handlingsmönster.

skandinavism, rörelse som vid mitten av 1800-talet strävade efter att ena Danmark och de sedan 1814 i union förenade Norge och Sverige kulturellt, ekonomiskt och politiskt.

litteratör (franska littérateur ’författare’, ’litteratör’, av latin litterator ’(elementar)lärare’, egentligen ’person som lär ut bokstäverna’, till littera ’bokstav’), en litterär yrkesbeteckning som växlat innebörd, delvis i relation till litteratur.

motbevisning, sådan bevisning i en rättegång som presenteras av motparten till den som har bevisskyldigheten och därmed svarar för huvudbevisningen.

terrorism, våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas.