kapitule´ra verb ~de ~t ORDLED: kap-itul-er-ar SUBST.: kapitulerande, kapitulering; kapitulation

Hitler, Adolf, född 20 april 1889, död 30 april 1945, tysk politiker (nazist), rikskansler från 1933, statschef från 1934.

nordamerikanska frihetskriget, det krig 1775–83 genom vilket de brittiska kolonierna på den nordamerikanska kontinenten (utom Kanada) frigjorde sig och bildade USA.

Afghanistankriget 1978–1992, ett folkligt uppror och därefter ett gerillakrig mot den kommunistiska regim som tog makten i Afghanistan 1978.

Caesar (Gajus Julius Caesar), född 13 juli 100 f.Kr., död 15 mars 44 f.Kr., romersk fältherre och statsman.

folkmord, genocidium, internationellt straffrättsligt begrepp som introducerades efter andra världskriget.

amerikanska inbördeskriget utkämpades 1861–1865 mellan USA:s nordstater och dess sydstater.

Hô Chi Minh, ursprungligen Nguyên Tat Thanh, född 19 maj 1890, död 3 september 1969, vietnamesisk politiker (kommunist), president från 1945 (från 1954 i Nordvietnam), känd under en rad olika namn, främst Nguyên Ai Quôc (’Patrioten’), innan han 1942 antog namnet Hô Chi Minh.

Stalingrad, 1925–61 namn på staden Volgograd i Ryssland.

kapitulation är en handling där man ger upp inför en fiende.