kapitule´ra verb ~de ~t ORDLED: kap-itul-er-ar SUBST.: kapitulerande, kapitulering; kapitulation

Hitler, Adolf, född 20 april 1889, död 30 april 1945, tysk politiker (nazist), rikskansler från 1933, statschef från 1934.

Afghanistankriget 1978–1992, ett folkligt uppror och därefter ett gerillakrig mot den kommunistiska regim som tog makten i Afghanistan 1978.

nordamerikanska frihetskriget, det krig 1775–83 genom vilket de brittiska kolonierna på den nordamerikanska kontinenten (utom Kanada) frigjorde sig och bildade USA.

amerikanska inbördeskriget utkämpades 1861–1865 mellan USA:s nordstater och dess sydstater.

Caesar (Gajus Julius Caesar), född 13 juli 100 f.Kr., död 15 mars 44 f.Kr., romersk fältherre och statsman.

folkmord, genocidium, internationellt straffrättsligt begrepp som introducerades efter andra världskriget.

Stalingrad, 1925–61 namn på staden Volgograd i Ryssland.

Afrikakåren, Afrikakorps, benämning på general Erwin Rommels expeditionskår (21:a och 15:e pansardivisionerna) som i februari 1941 sattes in i ökenkriget i Nordafrika under andra världskriget.

skånska kriget, krig 1675–79 mellan Danmark och Sverige.