lovprisa [lå`v-] verb ~de ~t ORDLED: lov--pris-ar SUBST.: lovprisande, lovprisning

bekännelse, trosbekännelse, en formelartad sammanfattning av det avgörande och omistliga i en religion.

Enuma elish, Babyloniens skapelseepos, som fått sitt namn av verkets två första ord.

laudatur, betygsgraden ”berömlig” eller ”A” i äldre betygssystem (jämför betyg).

Giotto di Bondone, född 1266 eller 1267, död 8 januari 1337, italiensk målare, skulptör och arkitekt, en av konsthistoriens centralgestalter.

Spenser, Edmund, född cirka 1552, död 1599, engelsk författare.

Erik Magnusson, född 1339, död 21 juni 1359, svensk kung, äldste son till Magnus Eriksson och drottning Blanka.

Schulze, Ingo, född 1962, tysk författare.

lauda ’lovprisa’, ’berömma’, av laus, genitiv laudis, ’lovord’, ’förhärligande’), benämning på en mycket omfattande repertoar av andliga sånger med i regel italiensk text.

Fredegar, Fredegarius, det namn som från 1579 används om den anonyme författaren till en världshistorisk krönika, skriven på dåligt latin cirka 658–660.