musice´ra verb ~de ~t ORDLED: mus-ic-er-ar SUBST.: musicerande

folkmusik, musik med rötter i det gamla bondesamhället som blandats med städernas populär- och konstmusik.

musik, kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition; allmänt kan dock musik sägas bestå av vissa typer av organiserat ljud, men begreppet kan också inkludera omständigheterna kring musiken, dvs. musiklivet.

Dionysos, Bacchos, latin Dionysus eller Bacchus, grekisk natur- och fruktbarhetsgud, särskilt förbunden med vin, rus och extas samt dramatiskt framträdande, son till Zeus och den jordiska kvinnan Semele.

musikvetenskap, den vetenskapliga disciplin som har musik som forskningsområde.

instrumental teater, konstform besläktad med happening.

Codde, Pieter, 1599–1678, nederländsk målare.

heterofoni, ursprungligen en term i en text av Platon för sambandet mellan sång och det beledsagande instrumentet kithara.

preludium, instrumentalt stycke avsett att föregå ett större musikverk eller samling av stycken.

ackord, samklang, i vid mening samtidigt klingande toner.