pipa, kinesisk korthalsluta i flat päronform, ca 90 cm lång, med 10–17 greppband och 2–13 (vanligen 4) silkessträngar.

pipa, för tobaksrökning, se tobakspipa.

pipa, sedan medeltiden samlande benämning på mindre och gällare blåsinstrument i motsats till horn, i dag oftast använd om folkliga flöjter; även orgelpipa, företrädesvis av flöjttyp.

pipa, den del av ett finkalibrigt vapen genom vilken projektilen skjuts ut vid skottlossningen.

pipare, Charadriidae , familj vadarfåglar som omfattar uppåt 70 arter och har världsvid utbredning.

Ljungby horn och pipa, dryckeshorn och jaktpipa av ben som förvaras på Trolle-Ljungby slott i Skåne och enligt sägnen skall ha stulits från trollen under det närbelägna flyttblocket ”Maglestenen”.

pipare, från medeltiden benämning på den som spelar blåsinstrument, senare på musikant i allmänhet.

pipagrodor, Pipidae, familj stjärtlösa groddjur med ca 25 arter dels i Panama och tropiska delar av norra Sydamerika, dels i stora delar av Afrika söder om Sahara.

3pi`pa verb ~de ~t ORDLED: pip-ar SUBST.: pipande, pipning

2pi`pa verb pep pipit, pres. piper ORDLED: pip-er SUBST.: pipande; 2pip