predikan ’kungöra’, ’(lov)prisa’, ’berätta’), i allmän betydelse tal med religiöst eller moraliskt innehåll, ofta framfört inom en gudstjänst.

predikat, i modern logik den del av en sats som återstår när man avlägsnat en eller flera refererande termer.

predikatlogik, den mest grundläggande delen av modern logik, omfattande dels ett språk eller en språkram inom vilken många vetenskapliga teorier kan formaliseras, dels en deduktiv apparat för bevisföring inom detta språk.

predikat, språkvetenskaplig term som tillsammans med termen subjekt har övertagits från filosofin.

Predikaren, latin Ecclesiastes, en av vishetsböckerna i Gamla Testamentet med en pessimistisk livssyn: allt är nära nog meningslöst, allt går sin givna gång, det finns ingen rättvisa och människan har ingen glädje av någonting.

predikativ, verbbestämning som anger vad någon är eller blir.

predikatsfyllnad, annan term för bundet predikativ.

predi´ka verb ~de ~t ORDLED: pre-dik-ar SUBST.: predikande

predikativ sägs en logisk eller matematisk teori vara i vilken inga impredikativa definitioner eller principer förekommer.

Predikarorden, religiös orden, se Dominikanorden.