ratifice´ra verb ~de ~t ORDLED: rati-fic-er-ar SUBST.: ratificerande, ratificering; ratifikation

nationell minoritet, en grupp med uttalad samhörighet som till antalet har en icke dominerande ställning i samhället i förhållande till resten av befolkningen.

Genèvekonventionerna, Rödakorskonventionerna, fyra internationella överenskommelser från 1949 om skydd för krigets offer (sårade soldater, skeppsbrutna sjömän, krigsfångar och civila).

brott, gärning för vilken i lag eller annan författning är stadgat straff, dvs. böter eller fängelse.

Nationernas förbund, NF, även kallat Folkförbundet, organisation 1920–46 för internationellt samarbete, skapad av segrarmakterna vid första världskrigets slut.

Wilson, Woodrow, född 28 december 1856, död 3 februari 1924, amerikansk politiker (demokrat), president 1913–21.

konsumentprisindex, KPI, index som visar hur prisutvecklingen i genomsnitt utvecklar sig på varor och tjänster för privat konsumtion i Sverige.

provstoppsavtalet, benämning på två avtal om förbud mot kärnvapenprov. 

FN-konventioner, internationella överenskommelser som slutits med FN:s medverkan och där FN:s generalsekreterare är depositarie.

första världskriget, krig 1914–18 mellan å ena sidan Tyskland och Österrike–Ungern, till vilka även Turkiet och Bulgarien anslöt sig (centralmakterna) och å andra sidan Frankrike, Ryssland och Storbritannien (trippelententen) jämte Serbien samt senare Japan, Italien, Rumänien och USA jämte ett mycket stort antal andra stater.