ratifice´ra verb ~de ~t ORDLED: rati-fic-er-ar SUBST.: ratificerande, ratificering; ratifikation

nationell minoritet, en grupp med uttalad samhörighet som till antalet har en icke dominerande ställning i samhället i förhållande till resten av befolkningen.

Genèvekonventionerna, Rödakorskonventionerna, fyra internationella överenskommelser från 1949 om skydd för krigets offer (sårade soldater, skeppsbrutna sjömän, krigsfångar och civila).

FN-dagen, årlig högtidsdag för FN 24 oktober med anledning av organisationens tillkomst denna dag 1945.

brott, gärning för vilken i lag eller annan författning är stadgat straff, dvs. böter eller fängelse.

FN-konventioner, internationella överenskommelser som slutits med FN:s medverkan och där FN:s generalsekreterare är depositarie.

Nationernas förbund, NF, även kallat Folkförbundet, organisation 1920–46 för internationellt samarbete, skapad av segrarmakterna vid första världskrigets slut.

kommunal självstyrelse, styrelseform enligt vilken lokala enheter ombesörjer kollektivt finansierade förvaltningsuppgifter med möjlighet för kommunens medlemmar att fatta beslut och direkt medverka i förvaltningsprocessen angående frågor som nära berör individen.

Bill of Rights, i England benämning på en lag som antogs 1689 i samband med att Jakob II fördrevs från tronen (den ärorika revolutionen).

provstoppsavtalet, benämning på två avtal om förbud mot kärnvapenprov.