sanning, centralt filosofiskt begrepp.

koherensteorin för sanning, filosofisk uppfattning enligt vilken en sats är sann om den tillhör det system av satser som ger den mest omfattande, sammanhängande redogörelsen för verkligheten.

sanningsförsäkran, den särskilda försäkran om att tala sanning som en part i ett tvistemål kan avlägga inför ett förhör som sker i bevissyfte.

korrespondensteorin för sanning, filosofisk uppfattning enligt vilken en sats är sann om och endast om den stämmer överens med verkligheten.

analytisk sanning, enligt Kants terminologi en sanning som beror på att predikatet redan ingår i subjektets begrepp.

dubbel sanning, beteckning från medeltiden för teorin att det finns två typer eller nivåer av sanning, en rationell eller filosofisk, som vi kan nå fram till av egen kraft (genom det mänskliga förnuftet), och en religiös, som vi når endast via den gudomliga uppenbarelsen.

sann`ing subst. ~en ~ar ORDLED: sann-ing-en

dharma, pali dhamma, är i all indisk kultur en central term för den moraliska lagen, speciellt de religiösa lärorna och de regler man skall följa.

religion, en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition.

sanningsvärde, gemensam benämning på sanning och falskhet, vilka i klassisk satslogik förutsätts vara de två möjliga värden som en sats kan anta; i flervärdig logik införs flera värden som en sats kan anta.