skym`fa verb ~de ~t ORDLED: skymf-ar SUBST.: skymfande, skymfning; skymf

Sofokles, 497–406 f.Kr., grekisk dramatiker, vid sidan av Aischylos och Euripides antikens främste.

Akilles, Achille(u)s, i grekisk myt son till Peleus och gudinnan Thetis; far till Neoptolemos.

blasfemi, skymf av något heligt eller värdefullt, hädelse.

masochism , benägenhet att utsätta sig för skymfande behandling, att vara martyr; särskilt ett tvångsmässigt behov att bli förnedrad, att underkasta sig eller att låta sig utsättas för fysisk och psykisk smärta, ofta i ett ritualiserat sexuellt scenario, för att nå sexuell upphetsning och orgasm.

realinjurie, skymfligt beteende, t.ex. att spotta någon i ansiktet.

förolämpning, ärekränkningsbrott som begås av den som smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning (verbalinjurier) eller annat skymfligt beteende (formalinjurier och realinjurier) riktade mot den berörde.

brott mot gravfrid, till 2022 brott mot griftefrid, brott som innebär att någon utan tillstånd uppsåtligen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar ett lik eller en avliden persons aska.

blodshämnd, släkthämnd, vedergällning som släktingar till en dräpt person utövar genom att döda dråparen eller någon ur hans släkt.

gesäll, yrkesskicklig arbetare främst inom hantverket.