slagg`a verb ~de ~t ORDLED: slagg-ar SUBST.: slaggande, slaggning (till 1--3)

slagg, produkt som uppstår vid olika typer av metallurgiska reaktioner och som huvudsakligen består av oxider (ofta silikater).

slagg, inom näringsläran äldre benämning på osmältbara beståndsdelar i födan, framför allt olösliga kostfibrer.

masugn, hytta, schaktugn för framställning av smält råjärn (tackjärn) genom reduktion av järnmalm med kol i form av koks eller träkol.

kabbala, kabbalism, benämning såväl på judisk mystik som på en esoterisk (hemlig) lära som utvecklades på 1100-talet men byggde på äldre bibliska och apokalyptiska visioner av den himmelska tronvagnen, merkava, och de himmelska hallarna (jämför hekhalot).

LD-processen, (för härledning av namnet, se Historik och utveckling nedan), stålframställningsmetod där råjärn färskas till stål genom blåsning av syrgas ovanifrån mot en smälta i en konverter med hjälp av en vattenkyld lans (se färskning).

cement, inom byggtekniken: bindemedel som används vid framställning av betong.

kiseldioxid, SiO₂, en stabil, högsmältande oxid som förekommer i åtminstone tolv olika strukturformer.

färskning, process inom järnmetallurgin vid vilken kolhalten i råjärn (tackjärn) genom oxidation sänks till nivåer som gör järnet smidbart, dvs. under ca 2 %.

bessemerprocessen, stålframställningsprocess där kolhalten i smält råjärn minskas genom oxidation med hjälp av luft.