spricka, inom materialtekniken en defekt i något material, från början oftast en liten (mikroskopisk) öppning som på grund av belastning kan växa och ge upphov till brott.

spricka, inom geologi en öppning eller ett brott i en fast kropp, t.ex. i enskilda mineral eller berggrunden.

1sprick`a subst. ~n sprickor ORDLED: sprick-an

2sprick`a verb sprack spruckit sprucken spruckna, pres. spricker ORDLED: sprick-er SUBST.: sprickande, sprickning

tundra, det skoglösa området mellan barrskogsområdet (tajgan) och området med hav eller glaciärer särskilt i norra Europa och Asien och arktiska Kanada.

plattektonik (avstavas platt-tektonik) beskriver hur stora plattor i jordskorpan, ofta hela kontinenter, rör sig långsamt i förhållande till varandra.

gejser, typ av het källa som då och då kastar ut en fontän av kokande vatten och vattenånga.

vittring, äldre term förvittring, inom geologi nedbrytning och sönderdelning av fast berg och stenblock (även på t.ex. husfasader) till en grusig, sandig eller lerig massa genom mekaniska, kemiska och biologiska processer.

bomull, Gossypium, släkte malvaväxter som förekommer i varmtempererade och tropiska trakter; även benämning på textilt material.

livets uppkomst, livets ursprung, den första levande cellens uppkomst.