statsrätt, den del av rättssystemet som främst omfattar regler om statsorganen och om förhållandet mellan staten och medborgarna samt allmänna grunder för statslivet.

statsrätt [stat`s- el. sta`ts-] subst. ~en ORDLED: stats--rätt-en

autonom, självständig, oberoende; i statsrätten: självstyrande (om en provins eller region inom en stat).

minoritetsskydd, inom statsrätten att det antingen krävs kvalificerad majoritet för att fatta ett beslut eller att en minoritet kan genomdriva en viss åtgärd.

autonomi, inom statsrätten självstyre som tillkommer en provins eller en region inom en stat.

förvaltningsrätt, den del av juridiken som omfattar rättsreglerna för den offentliga förvaltningen.

kung, konung, manligt statsöverhuvud i en monarki.

ekonomisk lagstiftning, enligt 1809 års regeringsform (RF) ett begrepp inom statsrätten för författningar angående ”rikets allmänna hushållning”.

pragmatisk sanktion, ursprungligen romersk-rättslig term som använts i fransk, spansk och tysk–österrikisk statsrätt för en förordning av grundlagskaraktär utfärdad av en suverän.

Kelsen, Hans, 1881–1973, österrikisk rättslärd, verksam och internationellt inflytelserik på den allmänna rättslärans och statsrättens områden, professor i Wien 1919–30, i Köln 1930–33, i Genève 1933–40 och vid University of California (Berkeley) 1942–52.