upp`bringa verb ~de ~t ORDLED: upp--bring-ar SUBST.: uppbringande, uppbringning

fördom, negativ inställning mot individer och företeelser vilken bygger på vissa lätt identifierbara egenskaper hos dessa utan att annan tillgänglig information blir beaktad.

blockad, spärr, avspärrning, avstängning; folkrättsenlig strategi för sjökrigföring, då krigförande makt med stridskrafter spärrar av sjötrafiken till en fiendes kust eller hamnar.

Arrowkriget, även kallat andra opiumkriget, krig mellan Kina och de förbundna kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike 1856–60.

Gathenhielm (före adlandet 1715 Gathe), Lars, 1689–1718, kapare.

prisrätt, på folkrätten baserade rättsregler om uppbringning och beslagtagande i krig av utländska handelsfartyg och deras laster ( priser).

kapare, bestyckat, privatägt fartyg som med särskild fullmakt, kaparbrev, deltog i sjökrigföringen genom att för egen vinning erövra fientliga handelsfartyg och deras laster.

pris, inom folkrätten term för utländskt fartyg som under sjökrig legitimt uppbringas av den egna sidans krigsmakt.

kapitulation, folkrättslig term avseende den handling varmed väpnat motstånd uppges (dagtingan).

Reuterholm, Gustaf Adolf, född 7 juli 1756, död 27 december 1813, friherre, politiker, son till Esbjörn Reuterholm.