upp`kalla verb ~de ~t ORDLED: upp--kall-ar SUBST.: uppkallande; uppkallelse (till 1)

vikingatiden, i Norden benämning på den sista perioden av järnåldern, vanligen daterad till ca 800–1050 e.Kr. och uppkallad efter de vidsträckta vikingatåg som då företogs från Skandinavien.

Merkurius är den innersta av planeterna i solsystemet, alltså den som har sin bana närmast solen.

Isaac Newton var en engelsk matematiker och naturvetenskapsman.

uppkallelse, överförande av ett egennamn från en namnbärare till en annan.

keynesianism, riktning inom nationalekonomisk makroteori som uppstod under 1930-talet och hade sitt största inflytande under 1950- och 1960-talen; den är uppkallad efter John Maynard Keynes.

Bolívar, Simón, född 24 juli 1783, död 17 december 1830, latinamerikansk frihetshjälte och statsman, kallad El Libertador (’Befriaren’).

Engelbrechtdivisionen, egentligen 163:e infanteridivisionen, tysk militär styrka, uppkallad efter sin befälhavare general Engelbrecht, om 14 712 man, som i juni och juli 1941 med svenskt tillstånd transiterades med tåg från det ockuperade Norge till Finland.

newton är en enhet för kraft.

röntgenstrålning, elektromagnetisk strålning med våglängder ca 0,001–50 nm (nanometer), uppkallad efter Wilhelm Röntgen.