upp`kalla verb ~de ~t ORDLED: upp--kall-ar SUBST.: uppkallande; uppkallelse (till 1)

uppkallelse, överförande av ett egennamn från en namnbärare till en annan.

Merkurius är den innersta av planeterna i solsystemet, alltså den som har sin bana närmast solen.

vikingatiden, i Norden benämning på den sista perioden av järnåldern, vanligen daterad till ca 800–1050 e.Kr. och uppkallad efter de vidsträckta vikingatåg som då företogs från Skandinavien.

Isaac Newton var en engelsk matematiker och naturvetenskapsman.

Bolívar, Simón, född 24 juli 1783, död 17 december 1830, latinamerikansk frihetshjälte och statsman, kallad El Libertador (’Befriaren’).

bulla, en av påven utfärdad ämbetsskrivelse av stor vikt, ofta ett privilegium, uppkallad efter den blybulla varmed den beseglades.

Mars var en romersk gud under antiken.

Volta, Alessandro, 1745–1827, italiensk fysiker.

keynesianism, riktning inom nationalekonomisk makroteori som uppstod under 1930-talet och hade sitt största inflytande under 1950- och 1960-talen; den är uppkallad efter John Maynard Keynes.