u`tbuktning subst. ~en ~ar ORDLED: ut--bukt-ning-en

lever, hepar, organ hos ryggradsdjur, inklusive människan, som bildas som en förgrenad utbuktning från mag–tarmkanalen och som har ett stort antal funktioner och en dominerande roll i kroppens ämnesomsättning.

alveol, fin, halvklotformig utbuktning ytterst på lungans finaste luftrörsförgreningar.

blindtarm, cecum, caecum, hos många ryggradsdjur, inklusive människan, en blint slutande utbuktning från tarmen, olika utformad hos olika djurarter.

delfiner, Delphinidae, familj tandvalar med 34 arter som förekommer i världens alla hav.

bronk, bronchus, luftrör, en gren i luftrörsträdet som utgår från luftstrupen, trachea.

hypofys är ett litet men viktigt organ i hjärnan.

floddelfiner är en däggdjursfamilj som hör till ordningen valar.

gälar, andningsorgan som utgör utbuktningar från kroppsytan, anpassade för andning i vatten.

baroreceptor, tryckreceptor, sinnescell som reagerar på vävnadstänjning orsakad av tryck.