Kalmarunionen, den nordiska trestatsunion som etablerades 1389, fick en formell fullbordan genom unionsmötet i Kalmar 1397 och med vissa avbrott bestod till Gustav Vasas val till svensk kung 1523. Kalmarunionen tillkom under en tid då man även på andra håll etablerade föreningar mellan stater, t.ex. personalunionen mellan Polen och Litauen, som från 1386 skapade en stormakt i östra Centraleuropa.

Föregångare till Kalmarunionen var den 1319 uppkomna personalunionen mellan Norge och Sverige, 1332–60 även omfattande de östdanska landskapen, och mera direkt

(80 av 885 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Lars-Olof Larsson

Litteraturanvisning

P.-E. Brolin, Kalmarunionen och dess betydelse i Sveriges historia ( 1969);
A.E. Christensen, Kalmarunionen og nordisk politik 1319–1439 ( 1980);
P. Enemark, Fra Kalmarbrev til Stockholms blodbad ( 1979);
P. Enemark, Kriseår 1448–1451: En epoke i nordisk unionshistorie ( 1981);
Harald Gustafsson, Gamla riken, nya stater ( 2000);
E. Haug, ”Erik av Pommerns norske kroning”, Historisk Tidsskrift 1995;
H. Koht, Dronning Margreta och Kalmarunionen (svensk översättning 1956);
Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid ( 1997);
E. Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397–1457 ( 1934);
E. Lönnroth, ”Unionsdokumenten i Kalmar 1397”, Scandia 1958;
J.E. Olesen, Rigsråd, kongemagt, union 1434–1449 ( 1980);
U. Sjödell, Historiker inför Kalmarunionen ( 1981).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Kalmarunionen. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalmarunionen