runor, de germanska folkens forna skrift. Ordet runa (singularis) är en senmedeltida utvidgning av det fornnordiska rūn. Ordets etymologi är omdiskuterad. I de äldsta runinskrifterna syftar det på det skrivna, men i några av de germanska fornspråken har det betydelsen ’hemlighet’, ’hemligt rådslag’, ’mysterium’ o.d. Det har föreslagits att här skulle föreligga en sammanblandning av två ursprungligen olika ordrötter med betydelsen ’gräva’; ’skära’ respektive ’ge ljud ifrån sig’; ’tala (med låg röst?)’.

Runornas form antyder att de äldst oftast har ristats

(80 av 1000 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Alvar Ellegård
  • Lena Peterson

Litteraturanvisning

L.M. Enoksen, Runor: Historia, tydning och tolkning ( 1998);
E. Moltke, Runerne i Danmark og deres oprindelse ( 1976);
Richard L. Morris, Runic and Mediterranean Epigraphy ( 1988);
B. Odenstedt, On the Origin and Early History of the Runic Script ( 1990);
E. Polomé, ”The names of the runes”, i A. Bammesberger (utgivare), Old English Runes and Their Continental Background ( 1991);
K. Röhrborn & W. Veenker (utgivare), Runen, Tamgas und Graffiti aus Asien und Osteuropa ( 1985). Se även litteraturanvisning under runinskrifter.
Källangivelse
Nationalencyklopedin, runor. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/runor