Kosmologins historia

Den moderna kosmologin har sina rötter i tiden kring 1600, när tanken fördes fram att världsalltet kunde omfatta mer än vårt planetsystem med omgivande stjärnhimmel. Enstaka forskare började då spekulera om att stjärnorna är solar och att stjärnevärlden kan vara oändlig. En av de första som gjorde det var Thomas Digges i en skrift från 1576. Även Giordano Bruno var inne på dessa tankegångar.

Under 1700-talet upptäcktes ett antal ”nebulosor”, vilket ledde till misstanken att stjärnor kan vara samlade i

Relativitetsteorin tillåter många expanderande världsmodeller, och den moderna kosmologiska forskningen har inte minst handlat om att finna den modell som bäst beskriver vårt verkliga universum. Fram till 1960-talet var resultaten dock blygsamma eftersom man inte kunde observera tillräckligt avlägsna stjärnsystem. Denna situation förändrades först 1963 då kvasarerna upptäcktes. År 1965 fann Arno Penzias och Robert Wilson (Nobelpris 1978) en jämnt fördelad (isotrop) mikrovågsstrålning, den kosmiska bakgrundsstrålningen. Denna tolkades av Robert Dicke och James Peebles (född 1935) med medarbetare som ett

• Författare:
• Peter Nilson
• Bengt E Y Svensson