väg

väg

väg subst. ~en ~ar
ORDLED: väg-en

1 långsträckt, förhållandevis brett, banat stycke mark, avsett för samfärdsel vanl. med fordon; särsk. utanför tätorter {→gata, ¹gång 3, stig, trafikled}: vägbana; vägbygge; väghyvel; vägkant; vägmärke; vägspärr; byväg; grusväg; gångväg; huvudväg; krokväg; ridväg; sidoväg; skogsväg; vinterväg; ~en mellan Borås och Jönköping; en asfalterad ~; det är en massa vattenpölar på ~en; någon riktig ~ finns inte på ön; han fick en ~ uppkallad efter sig redan i sin livstid; snöfallet medförde