rymdteknik, teknik för att bygga och sända upp bemannade och obemannade

(11 av 24 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Framdrivning och uppsändning

Framdrivningssystemen utgör nyckeln till rymdverksamheten. De lyfter bärraketen med dess nyttolast, rymdfarkosten, placerar farkosten i kretsbana kring jorden, förflyttar den mellan olika kretsbanor eller till interplanetär bana, samt ger drivkraft till dess attitydreglering (riktningsreglering); före inträde

(36 av 254 ord)

Banor i rymden

Rymdfarkoster i friflykt följer idealt sett banor med kägelsnittens former, s.k. keplerska banor (se Keplers lagar). Den hastighet farkosten ges avgör om den går i kretsbana (ellips) eller bort från himlakroppen (hyperbel).

Störkrafter får banan att avvika från den keplerska. Störningar från solens och månens gravitation samt från jordens ojämna massafördelning (den är tillplattad

(54 av 379 ord)

Farkosterna

Rymdfarkosten utsätts under uppsändningen för ihållande vibrationer, stark acceleration, skakningar vid stegseparation och viss uppvärmning mot atmosfären. Ute i rymden utsätts den för partikelstrålning, mikrometeoroider, spillror från andra farkoster och extrema temperaturskillnader mellan solstrålning och kall rymd. Material kan delvis förångas i rymdens vakuum och eroderas av partiklar. Icke desto mindre skall farkosten fungera under lång tid (från några dagar till många år), vilket ställer mycket höga krav på tillförlitlighet. Bemannad rymdfart ökar drastiskt sådana krav.

Bärraketens kapacitet och noskåpa

(80 av 604 ord)

Medverkande

  • Fredrik von Scheele
Källangivelse
Nationalencyklopedin, rymdteknik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rymdteknik