Östergötland, landskap i Götaland. Östergötland gränsar i söder till Småland, i väster till Västergötland (Vättern), i norr till

(18 av 123 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Naturlandskap och kulturlandskap

(1 av 1 ord)

Terrängformer och berggrund

Östergötland är beläget mellan Sydsvenska höglandet och Mellansvenska sänkans sprickdalslandskap och visar i sin topografi tydliga drag från dessa båda landformsområden. Terrängen är därför synnerligen växlande och har flerstädes linjära mönster som härrör från berggrundens strukturer.

Östgötaslätten är en central region av stor ekonomisk betydelse och bildar ett öst–västligt, lågt liggande bälte i mellersta Östergötland. Det har en svag lutning mot norr och öster och består av flera mindre slätter, bl.a. Motala- och Vadstenaslätterna

(74 av 527 ord)

Klimat

Östgötaslätten har det mildaste klimatet i landskapet, de högre områdena i

(11 av 42 ord)

Växtliv

Östergötland, som med sina drygt 1 200 arter kärlväxter är ett av Sveriges växtartsrikaste landskap, är till ungefär 60 % av ytan täckt av barrskog, fördelad på en nordlig och en sydlig skogsbygd. Skogsbygderna har på

(34 av 241 ord)

Djurliv

Djurlivet är artrikt till följd av det varierade landskapet. Mer än 320 fågelarter har observerats, varav minst 165 häckar regelbundet. Däggdjursfaunan är typisk

(23 av 158 ord)

Kulturlandskap

Den östgötska slättbygden består i själva verket av tre skilda bygder, var och en med sin speciella karaktär.

Slätten väster om Linköping och Stångån (Västanstång) är i dag en fullåkersbygd med sitt kärnområde på den sedimentära berggrunden öster om Omberg. Området kännetecknades förr av stora byar med åkermarken i

(49 av 347 ord)

Dialekter

I östgötamålen möts sydvästliga och nordöstliga språkdrag. Dialektområdena vid Vättern är närmast att föra till götamålen, medan dialekterna i landskapets övriga delar hör till de centralsvenska sveamålens mellansvenska gränsområde.

Sydvästliga drag är övergång av äldre i till e och y till ö

(42 av 293 ord)

Ortnamn

Östergötland ’östra delen av götarnas land’ (poetiskt kallat Östergyllen efter en äldre dialektal variant Östergytland) delades förr i Västanstång och Östanstång ’området väster/öster om Stångån’.

Om förkristen kult vittnar namn på vi ’offerplats’, hov ’gudahus’ och harg ’stenhop, stenaltare’ (Norra/Södra Vi, Hov, Västra/Östra Harg). Hit hör också Närby (av Niærdhavi ’Njords vi’)

(52 av 369 ord)

Näringsliv (i ekonomisk-historiskt perspektiv)

Östergötland starka ställning som ett centralt landskap i Götaland under tidig medeltid – den sverkerska kungaätten residerade här och folkungarna kom från landskapet – baserades på den

(27 av 189 ord)

Konst

I Östergötlands kyrkor finns en rik skatt av medeltida konst, såsom romanska målningar i Kaga och Fornåsa, tidiga 1400-talsmålningar i Risinge gamla kyrka, Vadstena och Örberga samt senmedeltida målningssviter i Ask och Appuna. De medeltida inventarierna var dels importerade, som

(40 av 284 ord)

Arkitektur

Östergötland präglas av sina många medeltida kyrkobyggnader. Av landskapets ca 175 kyrkor tillkom de flesta under 1100- och 1200-talen. Många uppfördes vid kungsgårdar, däribland Hov, Bjälbo och Kaga. Klosterordnarna fick stor spridning i Östergötland, ofta på kungligt initiativ, som i Alvastra, Vreta och Askeby, där katedralliknande kyrkor uppfördes. Under senmedeltiden tillbyggdes de

(52 av 370 ord)

Musik

Det folkliga musiklivet i Östergötland är främst knutet till landsbygden, den konstmusikaliska odlingen till Linköping och Norrköping.

Vistraditionen speglas bl.a. i en unik samling med uppteckningar från Vikbolandet, vilken hopbragtes av

(31 av 219 ord)

Folkkultur

Det finns föga bevarat av östgötsk folkkultur i betydelsen allmogens byggnadsskick, hantverk, seder och bruk. Östergötland är enligt Sigurd Erixon ”svenska folkkonstens hälleberg”. Skälet torde vara dels den extensiva utveckling som landskapet genomgått med industrialismen och urbaniseringen, dels den redan under medeltiden etablerade högreståndskulturen, vars borgar, slott och herresäten

(49 av 349 ord)

Östergötland i litteraturen

Den äldre svenska litteraturen har starka rötter i Östergötland. Den i särklass märkligaste av alla texter från svensk forntid finns i runskrift på Rökstenen i västra Östergötland. Den första individuella författaren i Sverige, Petrus de Dacia, var verksam i Skänninge på 1270-talet, och heliga Birgittas uppenbarelser tillkom till stor del i Östergötland på 1300-talet. Vår siste katolske ärkebiskop Olaus Magnus, som 1555 utgav ”Historia om de nordiska folken”, var östgöte.

P.D.A. Atterbom växte upp i Åsbo och har

(78 av 552 ord)

Förhistoria

Den forntida bebyggelsen i Östergötland var främst knuten till slättbygderna mellan Vättern och Vikbolandet. Av ca 50 000 kända fornlämningar utgör 85 % gravar, varav flertalet inom landskapets ca 1 740 gravfält. I fullåkersbygden i väster har många fornlämningar odlats bort, medan de är väl bevarade i öster.

Under de senaste 20 åren har uppdragsrelaterade undersökningar påverkat synen på Östergötlands förhistoria, i första hand vad gäller storstädernas närområden och sträckan längs väg Europaväg 4, medan det arkeologiskt rika Vikbolandet lämnats nästan orört.

(79 av 563 ord)

Historia

Redan i inledningen till den historiska tiden framtonar Östergötland som ett politiskt och ekonomiskt kraftcentrum. I den svenska riksbildning som nu började ta form intog stormannaätter med stark förankring i Östergötland, bl.a. den sverkerska ätten och Folkungaätten, en dominerande plats. Stormännen samverkade intimt med kyrkan, som tidigt fick en stark position i landskapet. Linköping blev senast vid 1100-talets början biskopssäte för ett stift som förutom Östergötland omfattade hela Småland, Öland och Gotland. Detta bestod fram till 1530-talet, bortsett från att

(80 av 703 ord)

Medverkande

  • Carl Olov Sommar
  • Gunnar Lindqvist
  • Gunnar Ternhag
  • Göran Hallberg
  • Jan von Konow
  • Klas-Göran Selinge
  • Lars-Olof Larsson
  • Martin Fritz
  • Mats Widgren
  • Olle G. Olsson
  • Olle Hörfors
  • Sven Behrens
  • Sven E. Noreen
  • Ulf Gärdenfors

Litteraturanvisning

Natur:
Natur och kultur i Östergötland, utgiven av Länsstyrelsen i Östergötlands län (1983);
Skyddad natur i Östergötland, utgiven av Länsstyrelsen i Östergötlands län (1987);
G. Bergengren m.fl., Tåkern (1981);
C. Fries & K. Curry-Lindahl (utgivare), Natur i Östergötland (1949);
E. Genberg, Östergötlands flora (1977).
Kulturlandskap:
K.E. Bergsten, Lantbebyggelsen i nordöstra Östergötland 1600–1875 (1947);
S. Helmfrid, Östergötland ”Västanstång” (tyska, 1962).
Dialekter:
B. Pamp, Svenska dialekter (1978).
Ortnamn:
Gösta Franzén, Ortnamn i Östergötland (1982);
B. Pamp, Ortnamnen i Sverige (5:e upplagan 1988).
Konst:
Gunnar Lindqvist, Östgötakonst under 100 år (1966).
Musik:
Nils Andersson & Olof Andersson (utgivare), Svenska låtar: Östergötland 1–2 (1936, nytryck 1978);
J. Ling, Lewin Christian Wiedes vissamling (1965);
L. Sjöberg, ”Musik i Norrköping”, i A. Hilleström (utgivare), Svenska musikperspektiv (1971).
Förhistoria:
K.-G. Selinge, ”Östergötland”, i Sverker Janson & Erik B. Lundberg (utgivare), Med arkeologen Sverige runt (3:e upplagan 1987);
K.-G. Selinge, ”Reviderad karta – reviderad forntid?”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 1986;
M. Widgren, Settlement and Farming Systems in the Early Iron Age (1983).
Historia:
Sigurd Erixon, Östergötland (1958);
Sven Hellström, Herrskapsfolk och mantalsbönder (1995);
Herman Schück, Ecclesia Lincopensis (1959).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Östergötland. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/östergötland