filmmusik, musik som beledsagar film. Filmmusikens huvudfunktion är att tillföra filmen den känslomässiga dimension som bild, ord och ljud inte förmedlar med tillräckligt eftertryck. Bland filmmusikens delfunktioner märks understrykning av rörelse (tempo) och stilisering av icke-musikaliska ljud, t.ex. slag. Filmmusiken kan bestämma en films tid, plats och miljö, samtidigt som den ger uttryck för fiktionspersonernas känslor. Ibland ges de viktigaste rollerna egna musikaliska teman som åtföljer dem filmen igenom. Filmmusiken utgör också underlag för publikens känslomässiga upplevelse, t.ex. genom att

(80 av 675 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Filmmusiken i Sverige

Under tre decennier efter ljudfilmens inträde dominerades den då ofta schlagerbetonade filmmusiken av Jules Sylvain (som även använde andra pseudonymer; 112 filmer) och, i mindre utsträckning, av

(27 av 191 ord)

Medverkande

  • Lars Åhlander
  • Philip Tagg

Litteraturanvisning

M. Cooke, A History of Film Music ( 2008);
C. Gorbman, Unheard Melodies ( 1987);
F. Karlin & R. Wright, On the Track ( 1990);
Z. Lissa, Ästhetik der Filmmusik ( 1965);
Jan Olsson, Från filmljud till ljudfilm ( 1986);
R.M. Prendergast, Film Music: A Neglected Art ( 1991);
H.-C. Schmidt, Filmmusik ( 1982);
J. Wierzbicki, Film Music: A History ( 2009).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, filmmusik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/filmmusik