halvledare, material vars elektriska ledningsförmåga ligger mellan ledares och isolatorers. Halvledare är av grundläggande betydelse inom elektroniken och ingår i dioder, transistorer och övriga halvledarkomponenter.

Välkända halvledare bland grundämnena är de fyrvärda (se oxidationstal) germanium och kisel varav kisel är mest använt. En stor och viktig grupp är de så kallade III

(52 av 367 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Egenledare

Egenledare, intrinsisk halvledare. Elektronerna i ett fyllt valensband kan inte leda elektrisk ström. Om bandgapet inte är alltför stort kan emellertid värmerörelsen excitera elektroner upp till det tomma ledningsbandet. I valensbandet uppstår samtidigt vakanser. Dessa kallas hål och uppträder som laddningsbärare med positiv laddning.

(44 av 309 ord)

Störledare

Rena egenledande halvledare kan inte användas i dioder och transistorer med mera eftersom funktionen hos dessa bygger på dominans av antingen elektroner eller hål. En sådan dominans uppnås genom att halvledaren dopas med en liten kvantitet av ett främmande ämne, ett störämne. Beroende på arten av störämne blir dessa så kallade störledare antingen av n-typ med övervikt av negativa elektroner eller av p-typ med övervikt av positiva hål. Vanliga dopämnen i kisel är fosfor och arsenik, vilka ger halvledare av

(80 av 674 ord)

Optisk excitation

Elektron–hål-par i halvledare kan bildas genom andra mekanismer än värmerörelsen. Ljusets fotoner kan excitera en elektron från valensbandet upp til ledningsbandet. Därvid måste fotonens energi

(25 av 176 ord)

Medverkande

  • Olof Beckman

Litteraturanvisning

J.S. Blakemore, Solid State Physics (2:a upplagan 1985);
C. Kittel, Introduction to Solid State Physics (6:e upplagan 1986).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, halvledare. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/halvledare