harmoniʹk (grekiska harmonikoʹs ’harmonisk’), samlande benämning på musikens vertikala uttryckskvaliteter. Harmonik uppstod som en ”biprodukt” ur medeltidens kontrapunktiska tekniker och blev en medvetet vertikal uttrycksmöjlighet när tersen (treklangen) och kadensen kom i bruk under 1300-talet. Återkommande konsonanta ”pelare” (ackord/treklanger) i den linjära satsens dynamiska växelspel mellan konsonans och dissonans blev då viktiga komplement till musikens horisontella uttrycksarter.

Trots att barocken rent stilistiskt kom

(63 av 443 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Lennart Hall
Källangivelse
Nationalencyklopedin, harmonik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/harmonik