I dagens Indien lever, utvecklas och omformas en stor mångfald musikformer. Musikens vetenskap och teori, sangita shastra, har utformats i en mängd skrifter från Bharatanatyashastra (cirka 500 e.Kr) fram till våra dagar, och som shastriya sangita, klassisk (eller ’vetenskaplig’) musik, räknas den musik som följer reglerna för raga.

Den klassiska musiken har förgrenats i två distinkta men nära besläktade traditioner, en sydindisk och en nordindisk. Båda odlar solistisk musik i små ensembler bestående av solist (vokalist eller instrumentalist), ett ackompanjerande

(80 av 670 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Populärmusik

Den indiska populärmusiken har sedan 1930-talet dominerats av filmsånger, vilka utgör en unik musikgenre kallad filmi, förknippad med hindifilmens centrum i Mumbai, det så kallade Bollywood (vilket inte längre är det största centret men det mest inflytelserika).  

Tiden från slutet av 1940-talet, då Indien blev självständigt, till och med 1960-talet betecknas som filmmelodiernas guldålder; då etablerades filmi-stilen genom en sammansmältning av flera

(63 av 445 ord)

Indisk musik i världen

Trots att indisk religion och litteratur har intresserat intellektuella i västvärlden under flera hundra år var den indiska musiken tämligen okänd fram till 1950-talet. Några enstaka kompositörer, som Gustav Holst (operan ”Savitri”, 1908), Olivier Messiaen (”Turangalîlasymfonin”, 1946–48) och John Cage (”Sonatas and Interludes”, 1946–48) hämtade inspiration från indisk kultur, men mer från poesi och filosofi än direkt från musik.

Sarodspelaren Ali Akbar Khan (1922–2009) gav 1955 den

(67 av 478 ord)

Medverkande

  • Ingemar Grandin
  • Johanna Broman Åkesson
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Musik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/indien/musik