iʹndoeuropeiska språk, språkfamilj som omfattar språk som har talats länge i Europa och Asien; de talas i dag av uppemot 3 miljarder människor. Flera av dessa språk har spritts till andra världsdelar.

Familjen omfattar i Europa följande undergrupper (inom parentes de viktigaste språken i gruppen):

Romanska språk, som har

(48 av 337 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Forskningshistoria

Likheter mellan en del av de indoeuropeiska språken uppmärksammades tidigt, men utforskningen av deras gemensamma drag tog egentligen sin början först på 1700-talet med den engelska orientalisten William Jones, som redan före sin tid som domare i Bengalen, där han lärde sig sanskrit, misstänkte ett samband mellan flera av de europeiska språkgrupperna. Sedan uppmärksammade han likheterna mellan dessa språk och sanskrit och antog ett okänt bakomliggande, gemensamt språk. Han insåg också att

(72 av 511 ord)

Rekonstruktionsförfarandet

En väletablerad metodik har kunnat formalisera ett ursprungligt ljudsystem för hela den indoeuropeiska språkfamiljen. Även fonem som har rekonstruerats på basis av jämförelse men som vid rekonstruktionen inte funnits belagda

(30 av 214 ord)

Språkstruktur och interna släktskapsförhållanden

Vad som framför allt har rekonstruerats utöver ljudsystemet är ett mycket rikt formsystem för substantiv och adjektiv (med flera deklinationer) och verb (med många tempus, modus, aktionsarter m.m.) samt ett mycket komplicerat pronominalsystem. Detta rekonstruerade indoeuropeiska formsystem är i stort sett det som finns i grekiskan och de indoiranska språken. Det utforskades i huvudsak under 1800-talet. Det har konstaterats att de keltiska språkens interna struktur också motsvarar detta system. Genom detta har ett tidigare antaget speciellt italo-keltiskt samband, som skulle

(80 av 625 ord)

Ljudsystemet

Det rekonstruerade indoeuropeiska ljudsystemet innehåller vokalerna ă, ā, ĕ, ē, ŏ, ō, ĭ, ī, ŭ och ū (båge anger kort vokal, streck lång vokal) samt halvvokalerna y [j] och w. Det finns fallande diftonger (det första ljudet har den högsta tonen) med kort första vokal: ei, oi, ai, eu, ou och au, och även sådana med lång första vokal.

Konsonanterna rekonstrueras som ett system med tonlösa, tonande och

(68 av 480 ord)

Böjning och ordbildning

Ett indoeuropeiskt ord kunde bestå av enbart rot med böjningsändelse(r) eller av rot, suffix och ändelse(r). Många suffix har avljudsvarianter, t.ex. -ter, -tor, -tr. Vid nominalböjningen liksom vid verbböjningen spelade accentförflyttningar med avljud i rot, suffix och ändelse stor roll och följde i atematiska paradigm (som saknar suffixet -e-/-o- , den s.k. temavokalen) flera olika mönster. Vid tematisk böjning (med detta suffix) stod accenten stilla på en och samma stavelse, och avljudet spelade då inte samma roll.

De olika suffix

(80 av 652 ord)

Ordförrådet

Det fundamentala gemensamma ordförrådet kan till stora delar rekonstrueras på basis av de ärvda orden i olika

(17 av 120 ord)

Medverkande

  • Folke Josephson

Litteraturanvisning

B.W. Fortson IV, Indo-European Language and Culture: An Introduction ( 2 upplaga 2009);
J. Haudry, L’Indo-européen, Que sais-je ( 1984);
J.P. Mallory & D.Q. Adams, The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World ( 2006);
H. Pedersen, Videnskaben om Sproget: Historisk sprogvidenskab i det 19 århundrede ( 1978);
A.G. Ramat & P. Ramat, The Indo-European Languages ( 1998);
C. Watkins (utgivare), The American Heritage Dictionary of Indo-European Roots ( 2 upplaga 2000);
R.D. Woodward (utgivare), Encyclopedia of the World’s Ancient Languages ( 2004).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, indoeuropeiska språk. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/indoeuropeiska-språk