iʹnka, quechua-talande indianfolk och förcolumbisk statsbildning i västra Sydamerika; ordet har även använts för dess härskare. Under 1200- och 1300-talen utgjorde inka ett av många små, rivaliserande hövdingdömen som vuxit fram ur spillrorna av Huari-imperiet (600–1000). På 1430-talet inledde inkahärskaren Pachacuti ett nytt imperiebyggande, som på mindre

(47 av 331 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Materiell kultur

Inkafolkets materiella kultur byggde på tvåtusenåriga andinska traditioner. Med hjälp av fotplog (taclla) och hacka odlade de mer än 40 grödor, av vilka de viktigaste var potatis (i de högre belägna dalarna) och majs (i de lägre). På många håll kläddes de branta bergssluttningarna av smala jordbruksterrasser, omsorgsfullt uppbyggda av sten, och bevattningskanalerna kunde vara milslånga. Inka saknade dragdjur men hade fler

(62 av 441 ord)

Social, politisk och ekonomisk organisation

Den sociala grundenheten i inkariket var en kognatisk, jordägande och i huvudsak endogam släktgrupp (ayllu), som dyrkade en gemensam förfader och som i modifierad form fortfarande har stor betydelse bland Andernas indianer. I sin snävaste betydelse bestod en ayllu av flera utvidgade familjer, var och en bosatt i en klunga hus, byggda i form av en inhägnad (cancha). Sociala grupperingar av olika

(62 av 439 ord)

Religion och ritual

Trosföreställningar och ceremonier underströk inkahärskarens gudomliga makt och utgjorde därför integrerade delar av rikets politiska och ekonomiska struktur. Landets öden, inte minst den årliga skörden, hängde på härskarens förmåga att med böner och offer

(34 av 236 ord)

Medverkande

  • Alf Hornborg

Litteraturanvisning

G. Gasparini & L. Margolies, Inca Architecture (1980);
J. Hemming, The Conquest of the Incas (2:a upplagan 1983);
J.H. Rowe, Inca Culture at the Time of the Spanish Conquest, i J.H. Steward (utgivare), Handbook of South American Indians 2 (1946).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, inka. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/inka