Den elamitiska kulturen i sydvästra Iran bestod, trots ständiga konflikter med sumerer, assyrier och babylonier, ända in i det första årtusendet f.Kr.

(22 av 153 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Meder och perser

Assyriska annaler uppger att kung Salmanassar III 843 f.Kr. upptog skatt från 27 hövdingar i landet Parsua nordöst om Mesopotamien; åtta år senare nämns på liknande sätt landet Madai. Här tycks namnen på de äldsta kända iranska folken, meder och perser, uppträda. Det är sannolikt att de börjat sin invandring till den iranska högplatån i slutet av

(56 av 404 ord)

Akemeniderna (549–331 f.Kr.)

Som persernas ledare framträdde den akemenidiska dynastin, benämnd efter Achaimenes (Hakhamanish). Dennes son Teispes (Chishpish) var den förste ”storkonungen av Anshan”. Under hans söner Kyros (Kurush) och Ariaramnes (Ariyaramna) delades dynastin i två grenar. Möjligen accepterade Kyros den assyriske kungen Assurbanipals överhöghet ca 646 f.Kr. Under Kyros’ son Kambyses (Kambujiya) lydde de persiska provinserna under mederna. Kambyses’ son Kyros II, som blev kung ungefär 559 f.Kr., vände sig mot den mediske storkonungen Astyages. Denne övergavs av sina egna, och Kyros

(79 av 694 ord)

Det hellenistiska Iran (331–129 f.Kr.)

När Alexander 324 f.Kr. återvände till Susa efter tåget till Indus hade hans välde samma utsträckning som det akemenidiska under Dareios I. Alexander försökte medvetet återupprätta detta rike under makedonsk-grekisk-persisk ledning, övertog förvaltningssystem och hovceremoniel

(34 av 242 ord)

Partherna (171 f.Kr. – 226 e.Kr.)

Omkring 250 f.kr. slog sig parner, ett ryttarfolk besläktat med skyterna, ned i Parthien: de kom därefter att benämnas parther. Deras ledare Arsakes (Arshak) gav namn åt den dynasti som under följande århundrade lade under sig huvuddelen av Iran. Arsakidernas tideräkning inleds

(42 av 295 ord)

Sasaniderna (226–651 e.Kr.)

Partherna hade från seleukiderna ärvt ett system av löst sammanhållna vasallstater och lyckades aldrig förena dessa i en centraliserad stat. De enskilda provinserna följde egna utvecklingslinjer: i Parsa levde persiskspråkig kultur vidare, och en lokal dynasti härskade i Stakhr nära Persepolis. Den bar namn efter Sasan, enligt legenden en ättling till akemeniderna. Omkring 208 e.Kr. blev sasaniden Papak vasall under den parthiske storkonungen, men hans son Ardashir, som efterträdde honom ca 224, besegrade Artabanos V och kröntes ca 226 själv

(79 av 579 ord)

Iran efter den arabiska erövringen

I nästan niohundra år efter den arabiska erövringen ca 637 kom Iran att ingå helt eller delvis i en mängd växlande statsbildningar. Ett tecken på att zoroastrismen inte kan ha varit särskilt förankrad bland de bredare massorna är att erövrarnas religion, islam, av allt att döma gjorde betydligt snabbare framsteg i Iran än i de kristna Syrien och Egypten. De nyomvända mawali (’klienter’) hade dock länge svårt att få samma privilegier som araberna, vilket under umayyadkalifatet (661–750) skapade ett växande

(80 av 570 ord)

Iran under safaviddynastin (1501–1736)

Från år 1500 uppträdde en ny makthavare, Ismail, den ärftlige ledaren för en shiitisk dervischorden. Ismail, som stöddes av en federation av åtta turkmenstammar, besegrade Ak Koyunlu, kröntes till shah och erövrade inom

(33 av 231 ord)

Iran under qajardynastin (1796–1925)

Uppror bland sunnitiska stammar, rysk och osmansk inblandning och strider mellan olika tronpretendenter från 1722 orsakade ett kaotiskt tillstånd, som dock fick ett tillfälligt slut 1736. En turkmenisk militär av enkel härkomst utropade sig till härskare under namnet Nader Shah och gjorde genom snabba och omfattande erövringar, bl.a. i Indien, för en tid på nytt Iran till en stormakt. Svagheten var att allt var uppbyggt kring shahens person. Vid hans död 1747 föll allt samman, och politiskt kaos härskade under

(80 av 631 ord)

Iran under Pahlavidynastin (1925–79)

I februari 1921 grep befälhavaren för kosackregementet makten i Iran genom en statskupp. År 1925 utropade han sig själv till Irans nye kung, Riza

(24 av 166 ord)

Nationalisering av den iranska oljan

Efter Riza Shahs fall startade en kamp mellan olika samhällsgrupper och politiska intressen för att bestämma det nya politiska systemet i Iran. Liberala grupper och olika vänstergrupper ville bygga upp landet på nytt. Dessa krafter var dock

(37 av 259 ord)

Den siste shahen av Iran

I augusti 1953 störtades Mosaddeqs regering i en militärkupp som finansierats och organiserats av Storbritannien och USA. Efter statskuppen återinsattes shahen som envåldshärskare. Statskuppen var en stor besvikelse för de flesta intellektuella och nationalliberala politiker och gav vind i seglen åt de västkritiska rösterna. Extrema vänsterrörelser och islamistiska grupperingar som använde väpnad kamp, våld och

(55 av 387 ord)

Den Islamiska republiken Iran (från 1979)

Från 1978 tilltog protesterna mot shahens regim. Ayatolla Khomeyni manade från sin exil till massdemonstrationer, generalstrejk, massdeserteringar från de väpnade styrkorna m.m. Shahens försök att slå ned den civila massrörelsen misslyckades, och han flydde landet i januari 1979.

Med den islamiska revolutionen i februari 1979 förvandlades Khomeynis idéer om de rättslärdes styre till en statsbärande ideologi. Det som stod klart var att landet skulle bli en teokrati. Detta tog sig uttryck i att religionen, dess läro- och moralsystem och religiositet

(80 av 647 ord)

Reformister kontra konservativa

Sprickan som uppstod inom det högsta ledet i Iran blottade en skiljelinje som går mellan konservativa, traditionalistiska och islamistiska grupperingar samt reformvänliga grupper. Sprickan synliggjordes än mer i samband med presidentvalen 1997 och 2001. I två valomgångar röstade en överväldigande majoritet på den reformvänlige Mohammad Khatami, vars reformarbete blockerades effektivt av Väktarrådet, det konservativa rättsväsendet och andra s.k. icke valbara maktinstanser.

Khatami försökte också normalisera relationerna med väst. Hans regering nådde en överenskommelse med västländerna kring

(76 av 541 ord)

Väljarna agerar

Till skillnad från utvecklingen under den arabiska vårens inledningsskede, där folkliga protester tvingade bort diktaturer i exempelvis Tunisien och Egypten, lyckades den iranska regimen slå ned den gröna oppositionen och dess ledare Mousavi och Karroubi sattes i husarrest. Det fanns många likheter mellan protesterna i Iran 2009 och utvecklingen i MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) under inledningsskedet av den arabiska våren. Det var unga och välutbildade som ledde protesterna, vilka använde sociala medier för att bryta den ensidiga rapporteringen av händelserna.

(80 av 1013 ord)

Medverkande

  • Bo Utas
  • Michael Nordberg
  • Mohammad Fazlhashemi
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Historia. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/iran/historia