Jupiters ringar sågs först med Voyagersonderna. Huvudringen är 7 000 km bred och högst 30 km djup och ligger 50 000 km ovanför Jupiters ekvator. Den är mycket tunn, och ljuset sprids av mycket små partiklar. Innanför utbreder sig en ännu tunnare halo. Utanför finns florringen, som är extremt tunn och gradvis förloras ur sikte mellan månarna Amaltheas och Ios

(58 av 408 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Björn Davidsson
  • Hans Helander
  • Hans Rickman
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Ringar och satellitsystem. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/jupiter/ringar-och-satellitsystem