konfirmation (latin confirmaʹtio ’befästande’, ’bekräftelse’, av confiʹrmo ’fästa’, ’befästa’, ’bestyrka’, ’bekräfta’), kyrklig välsignelsehandling med anknytning till dopet, i vissa kyrkor en handling som bekräftar dopet. Konfirmationen utgör avslutning på kyrkans dopundervisning (konfirmandundervisning) och utförs med handpåläggning som tecken på löftet om Andens hjälp till konfirmanden att leva som kristen.

I den tidiga kyrkan hörde handpåläggning och chrismasmörjelse ihop med dopakten. Ortodoxa kyrkor har hållit fast vid traditionen med dop, smörjelse med invigd olja (chrisma) och nattvard i en

(78 av 554 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Carl-Gustaf Andrén
  • Nils-Arvid Bringéus

Litteraturanvisning

C.-G. Andrén, Konfirmationen i Sverige under medeltid och reformationstid ( 1957);
N.-A. Bringéus, Livets högtider ( 1987);
I. Brohed, Offentligt förhör och konfirmation i Sverige under 1700-talet ( 1977);
L. Eckerdal, Vägen in i kyrkan: Dop, konfirmation, kommunion – aktuella liturgiska utvecklingslinjer, SOU 1981:66;
B. Hertzberg Johnsen, Den store dagen: Konfirmasjon og tradisjon ( 1985).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, konfirmation. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/konfirmation