kriminalpolitik, statliga åtgärder som rör brottsligheten, huvudsakligen genom strafflagstiftning, polis, åklagarväsen, domstolar och kriminalvård. Kriminalpolitiken innebär en styrning av medborgarna genom maktmedel som straff och tvång. Gränserna för kriminalpolitiken framgår av regeringsformen (RF), som anger förutsättningarna för bl.a. lagstiftning och lagtillämpning. I vidare mening kan till kriminalpolitiken också räknas sådana åtgärder inom andra samhällsområden som väntas leda till minskad brottslighet, t.ex. genom jämnare inkomstfördelning, minskad boendesegregation och stärkt moralbildning genom familjens, grannskapets och skolans försorg.

Kriminalpolitikens syfte är, utöver att

(80 av 671 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Hanns von Hofer
  • Henrik Tham

Litteraturanvisning

Brottslighet och kriminalpolitik, utgiven av BRÅ ( 5:e uppl., 1995);
I. Anttila & P. Törnudd, Kriminologi i kriminalpolitiskt perspektiv ( 1973);
A. Nelson, Kriminalpolitik och ingripanden vid brott ( 4:e upplagan 1990);
D. Victor (utgivare), Varning för straff: Om vådan av den nyttiga straffrätten ( 1995);
P.-O. Wikström m.fl., Brott, brottsprevention och kriminalpolitik ( 1994).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, kriminalpolitik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kriminalpolitik