kulturantropologi

Antropologin växte fram under 1900-talet som studiet av nutida, främst s.k. primitiva kulturer och samhällen utanför Europas gränser. Dessa samhällen hade följande karakteristiska drag: med hjälp av relativt enkel teknologi bar de upp en självförsörjningsekonomi (baserad på insamling, jakt, fiske, jordbruk eller boskapsskötsel); arbetsfördelningen bestämdes huvudsakligen av kön och ålder, och yrkesspecialiseringen var rudimentär; den sociala

Antropologerna upptäckte tidigt att människor i primitiva samhällen övervägande definierar sina sociala relationer i termer av släktskap. Studiet av olika släktskapssystem intar därför en central plats inom den antropologiska forskningen kring social organisation. För antropologin ligger betydelsen av släktskapssystemen mindre i att de beskriver biologiska förhållanden och mer att de är sociala klassifikationssystem, som föreskriver regler och

Ämnets teoretiska utveckling vilar på fyra grundläggande begrepp, nämligen evolution, funktion, struktur och historia, som med skiftande emfas har präglat teoribildningen.

Den evolutionistiska inriktningen, som präglade det sena 1800-talets antropologi, fick i den s.k. neoevolutionismen en mindre etnocentrisk prägel. I st.f. antagandet att alla kulturer utvecklas i en och samma riktning och att den västerländska civilisationen är utvecklingens högsta stadium definieras sociokulturell evolution

Fram till 1970-talet präglades antropologin av ett antal konkurrerande ismer eller övergripande paradigm (evolutionism, diffusionism, funktionalism, strukturalism, marxistisk antropologi), men under 1980-talet löstes fronterna upp, och dagens antropologer intar i allmänhet en tämligen

Antropologins institutionella historia i Sverige fram till 1960-talet är redovisad i artikeln etnografi. Vid Göteborgs universitet bytte ämnet namn till socialantropologi

• Författare:
• Jan Ovesen