Mellan 559 och 333 f.Kr. var Libanon en del av perserrikets femte satrapi (provins) och befolkningen tvångsrekryterades i persernas strider mot grekerna. Då kung Straton av Sidon inledde kontakter med de senare lät Artaxerxes III bränna ned staden 350 f.Kr. Efter slaget vid Issos 333 f.Kr. öppnade alla städer sina portar för Alexander den store utom Tyros, som förstördes. Under det seleukidiska styret efter Alexanders död skedde en omfattande hellenisering.

Med Pompejus erövringar 64 f.Kr. inlemmades Libanon i den

(79 av 559 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Det självständiga Libanon

Under andra världskriget besattes landet 1941 av brittiska och fria franska styrkor. Libanon blev självständigt 1 januari 1944 och medlem av FN 1945. Inför självständigheten hade 1943 en muntlig nationell pakt ingåtts mellan muslimerna och maroniterna för att bevara den religiösa maktbalansen. Överenskommelsen gav riktlinjer för Libanons speciella ställning som en del av arabvärlden men med religiösa och kulturella band med

(61 av 429 ord)

Libanon efter inbördeskriget

Genom ett avtal i Taif i Saudiarabien 1989 nådde Libanons parlament inom ramen för Arabförbundet enighet om fred och reformer. En ny president kunde väljas, stödd av Syrien, som hade militär kontroll över Libanon. Därmed bröts det konstitutionella dödläge med två rivaliserande regeringar som rått sedan 1988. Michel Aoun, ledare för den ena regeringen och överbefälhavare, motarbetade Taifavtalet och fortsatte att med Iraks stöd bekämpa Syrien. Iraks invasion av Kuwait 1990 dömde dock Aoun till nederlag, och hösten 1990 besegrades

(80 av 805 ord)

Medverkande

  • Beatrice Zeidler-Blomberg
  • Hanna Leonardsson
  • Isabell Schierenbeck
  • Magnus Ottosson
  • Sune Persson
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Historia. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/libanon/historia