Merkurius, symbol ☿, en av de jordlika planeterna och den innersta

(11 av 24 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Synlighet och observationer

Merkurius omnämns på de babyloniska Mul Apin-lertavlorna från omkring 700 f.Kr som innehåller astronomiska och astrologiska observationer, men var troligen känd avsevärt tidigare. Den förekommer i senare egyptiska, grekiska, romerska och mayanska kulturer och ingick i dessa folkslags religioner och mytologi.

De första observationerna av Merkurius faser

(47 av 330 ord)

Bana

Merkurius har en kraftigt oval bana på ett medelavstånd av 0,39 AE (astronomiska enheter) från solen, vilket ger en omloppstid av 88 dygn. Excentriciteten är 0,21 och banlutningen 7 grader; båda värdena är de största bland planeterna.

Merkurius ringa avstånd till solen och gravitationsstörningar från de övriga

(46 av 324 ord)

Fysiska egenskaper

Merkurius roterar sakta kring en axel vinkelrät mot banplanet med en rotationstid på 58,6 dygn, exakt 2/3 av omloppstiden kring solen. Merkurius infångades i denna

(25 av 172 ord)

Exosfär och magnetfält

Merkurius omges av ett mycket tunt gashölje som härrör dels från solvinden, dels från partiklar som träffar planetytan och slår ut joner och atomer från ytan. Över hälften av dessa partiklar når hastigheter som överstiger planetens flykthastighet och lämnar därför ytan utan att kollidera med andra

(46 av 324 ord)

Sammansättning

Merkurius diameter är drygt 1/3 av jordens och dess höga medeldensitet av 5,4 g/cm3 visar att dess järnkärna omfattar hela 75 procent av radien. Den huvudsakliga sammansättningen kan förklaras av omkring 70 procent järnnickellegering i kärnan och 30 procent silikater i manteln och den tunna skorpan.

Intensiteten i solinstrålningen är i medeltal tio gånger större än vid jordbanan, men varierar med nästan 50 procent under Merkuriusåret. Den energirika strålningen och de resulterande höga yttemperaturerna ger upphov till ett

(78 av 558 ord)

Ytans geologi

Polarimetriska mätningar (se polarimetri) av Merkuriusytan visade redan under 1960-talet att den var mycket snarlik månens och likt denna täcktes av ett poröst lager av finpulvriserade bergarter (så kallad regolit) som uppkommit genom bombardemang av meteoriter och större kroppar. De ljusa fläckar som kunde ses i teleskopet förmodades i analogi med månen vara strålkratrar, vilket bekräftades av rymdsonden Mariner 10.

image/jpeg

Merkurius. Den 17 mars 2011 lade sig rymdsonden Messenger i

(78 av 557 ord)

Medverkande

  • Hans Rickman
  • Johan Warell

Litteraturanvisning

Robert G. Strom & Ann L. Sprague, Exploring Mercury: The iron planet (2003).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Merkurius. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/merkurius