neʹoklassisk nationalekonomi, den sedan 1870-talet dominerande riktningen inom nationalekonomin. Till skillnad från den

(13 av 88 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Det neoklassiska genombrottet

Företrädarna för klassisk nationalekonomi förklarade priserna på varor och tjänster med utgångspunkt från produktionskostnaderna, och då främst insatsen av arbetskraft, den s.k. arbetsvärdeläran. Detta gjorde att klassikerna inte kunde förklara priserna på varor som inte produceras löpande.

Under 1870-talet formulerade, oberoende

(41 av 287 ord)

Utveckling och utvidgning av teorin

Den neoklassiska teorin har under 1900-talet utvidgats och förfinats i olika avseenden. Efterfrågeteorin gjordes under 1930-talet mer allmängiltig genom att Roy Allen och John Hicks ersatte begreppet marginalnytta med marginell substitutionskvot, vilket betecknar hur mycket man vid oförändrad nyttonivå kan avstå från en viss vara om man får en enhet mer av en annan vara.

På så sätt behövdes mindre starka antaganden om nyttans mätbarhet. John von Neumann och Oskar Morgenstern kunde dock i sin analys av beteende

(78 av 552 ord)

Kritik mot antagandena om rationalitet och jämvikt

Den neoklassiska teorin förutsätter egentligen inte att hushållen gör medvetna val. Snarare antas de bete sig som om de gjorde konsistenta (dvs. rationella, logiskt sammanhängande) val, som kan beskrivas av en nyttofunktion. Det är vidare inte nödvändigt att anta att företagen just maximerar vinsten.

Vilket antagande

(46 av 323 ord)

Medverkande

  • Claes-Henric Siven
Källangivelse
Nationalencyklopedin, neoklassisk nationalekonomi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/neoklassisk-nationalekonomi