orgel

orgel (tyska Orgel, av medeltidslatin oʹrgana, pluralis av oʹrganum, ’orgel’, av latin oʹrganum, se vidare organ), blåsinstrument som förses med luft genom ett bälgverk och spelas med tangenter. Ljudet alstras i pipor. Orgelns huvuddelar är luftverk, regerverk och pipverk. I luftverket förs spelluften från bälgarna (i

(46 av 321 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Historia

Orgeln uppfanns under antiken av bl.a. Ktesibios från Alexandria (200-talet f.Kr.). Hans hydrauliska orgel (med vatten för reglering av lufttrycket) vidareutvecklades i Grekland som ett överklassens instrument. Försök att rekonstruera vattenorglar har visat att lufttrycket för enskilda toner fluktuerar så att en ylande ljudeffekt uppstår, något som på de romerska arenor där orgeln användes måste ha bidragit till att skapa en spänningsfylld atmosfär.

Först på 900-talet vann orgeln (bälgorgel) sakta insteg i kloster och kyrkor, och under 1200-talet byggdes

(79 av 560 ord)

Information om artikeln

Medverkande

  • Hans Davidsson

Litteraturanvisning

Inventarium över svenska orglar (1987–);
Poul-Gerhard Andersen, Orgelbogen (1956);
E. Erici, Orgelinventarium (2:a upplagan 1988);
F. Jakob, Orgeln (svensk översättning 1974);
J.H. Åberg, En liten orgelbok (1958).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, orgel. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/orgel