romerska riket, benämning på den antika statsbildning som utgick från staden

(11 av 20 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Källor och kronologi

Vår kunskap om den äldre romerska historien vilar på bräcklig grund. Fram till utbrottet av det första puniska kriget 264 f.Kr. har vi inte mycket mer än den stomme i form av förteckningar över ämbetsmän, krig o.d. som årligen upprättades av pontifex maximus (Annales maximi).

(45 av 317 ord)

Kungatiden (700-talet–510 f.Kr.)

Rom växte upp på en rad lättförsvarade kullar nära ett viktigt vadställe över Tibern, där ”saltvägen” Via Salaria från Tibermynningen till sabinerlandet korsade inlandsvägen genom Latium. Sedan 800-talet f.Kr. känner vi ett antal järnåldersbyar på Palatinen, Esquilinen och Quirinalen. Ursprungliga skillnader mellan byarna tenderade att slätas

(46 av 324 ord)

Den tidiga republiken (509–367 f.Kr.)

Den tidiga republiken karakteriseras till det inre av ett styrelseskick helt i händerna på en aristokratisk oligarki och en efter hand segerrik plebejisk klasskamp, till det yttre av en begynnande militär expansion, avbruten av gallerkatastrofen.

Då den siste kungen avsatts 510 återgick makten till senaten, som överlät kungens militära och civila funktioner

(52 av 371 ord)

Den mellersta republiken (366–133 f.Kr.)

Den mellersta republiken karakteriseras till det inre av framväxten av en ny härskande klass, nobiliteten, till det yttre av en snabb militär expansion över Italien och medelhavsvärlden.

I och med att ledande plebejsläkter fått tillträde till det högsta statsämbetet följde övriga rättigheter slag i slag. Den förste plebejiske diktatorn tillsattes 356, censorn 339 och praetorn 337. År 326 avskaffades gäldslaveriet, genom lex Ogulnia (300) reserverades hälften av platserna i de mäktigaste prästkollegierna (pontifices och augures) för plebejerna, och genom lex

(80 av 1181 ord)

Senrepubliken (133–31 f.Kr.)

Senrepubliken karakteriseras till det inre av det kollektiva nobilitetsstyrets sammanbrott inför allt djupare sociala kriser, maktens koncentration till enstaka individer och en intensifierad ekonomisk tillväxt, till det yttre av en allt mer öppet imperialistisk expansionspolitik, som utsträckte rikets gränser från Atlanten till Eufrat.

Perioden inleds av bröderna Gracchus ekonomiska och sociala reformförsök (Tiberius 133, Gaius 123–122 f.Kr.): jordutdelningsprogram avsedda att återskapa den sedan andra puniska kriget vacklande italiska bondeklassen och därmed stärka underlaget för militär rekrytering, utdelande av subventionerad spannmål

(80 av 839 ord)

Kejsartiden

(1 av 1 ord)

Principatet

I och med segern vid Actium 31 f.Kr. inleddes den period i romersk historia som fått namnet kejsartiden efter segrarens familjenamn (Caesar). Eftersom hans och efterföljarnas relationer till senaten spelade en väsentlig roll har även benämningen principat använts om den tidigare kejsartiden fram till Diocletianus (284 e.Kr.); kejsaren var princeps senatus (’förste man’) på senatens ranglista, och han omtalas ofta just som princeps.

En serie författningsexperiment och kompromisser genomfördes, särskilt på 20-talet f.Kr.; genom dessa definierades kejsarens maktbefogenheter (se Augustus

(80 av 2619 ord)

Dominatet

Diocletianus (284–305) och Konstantin var de båda kejsare som ”skapade” det senantika romarriket; senare utvecklingar och reformer byggde på det fundament som de hade lagt. Termen ”dominat” har använts för denna period, då kejsaren distanserades från vanliga dödliga genom ett komplicerat ceremoniel och en stor hovstat. Från Konstantin bar kejsaren diadem, så småningom utvecklat till en krona; likaså utvecklades under 300-talet en karakteristisk dräkt och andra insignier. Kejsarens person är nu invigd eller sacer (’helig’), hans hushåll (domus divina) tillhör

(80 av 1902 ord)

Medverkande

  • Bengt Malcus
  • Örjan Wikander

Litteraturanvisning

Republiken:

The Cambridge Ancient History 7:2–9 (2:a upplagan 1989–94);

M. Cary & H.H. Scullard, A History of Rome Down to the Reign of Constantine (3:e upplagan 1975);

M. Crawford, The Roman Republic (1978);

E.S. Gruen, The Hellenistic World and the Coming of Rome 1–2 (1984);

Robert M. Ogilvie, Early Rome and the Etruscans (1976);

Nigel Rodgers, Roman Empire (2006);

E.T. Salmon,The Making of Roman Italy (1982).

Kejsartiden:

Arnold E.R. Boak & W.G. Sinnigen, A History of Rome to A.D. 565 (5:e upplagan 1965);

Arnold H.M. Jones, The Later Roman Empire, 284–602: A Social, Economic and Administrative Survey 1–3 (1964);

F. Millar,The Emperor in the Roman World (31 B.C.–AD 337) (1977);

Eva Queckfeldt, Romerska kejsardömet: Från Augustus till Konstantin den store (2015);

Martin P:son Nilsson, Norstedts Världshistoria III: Rom och det romerska riket (1929);

P. Ørsted, Roman Imperial Economy and Romanization (1985).

Källangivelse
Nationalencyklopedin, romerska riket. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/romerska-riket