Svenskt stadsliv i kulturhistorisk belysning
Medeltidens städer växte ofta fram spontant; gatunätet följde terrängen, vilket fick krokiga och backiga gator och oregelbundna kvarter till följd. Huvudgatorna följde vattenlinjer, och ut mot vattnet gick smala vattugränder, vid vilkas mynning borgarna hade sina båthus och bryggor. Under 1600-talet började man i nya städer och vid återuppbyggandet av
Information om artikeln
Medverkande
Lennart Améen, Thomas Lundén
Källangivelse