uran (nylatin uraʹnium, efter planeten Uranus), metalliskt, radioaktivt grundämne som tillhör

(11 av 20 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Förekomst och produktion

Medelhalten av uran i jordskorpan är 2,3 g/ton, koncentrerat till de övre delarna. Uran förekommer i de flesta magmatiska bergarter; medelhalten i t.ex. graniter är 4,8 g/ton. Höga halter finns också i rörelsezoner i berggrunden, t.ex. i Pleutajokk i närheten av Arjeplog. Det vanligaste mineralet är oxiden uraninit, ofta i sin aggregatform pechblände. Uran förekommer också i sedimentära bergarter, t.ex. i svarta skiffrar som alunskiffer, samt i fosforiter. De uranhaltiga mineralen i dessa bergarter har bildats genom kemiska reaktioner där

(80 av 618 ord)

Framställning

Medelhalten uran är låg i de flesta fyndigheter. Uranbrytning sker både i dagbrott och i underjordsgruvor, och brytning av uran skiljer sig inte från annan typ av

(27 av 191 ord)

Egenskaper

Naturligt uran består huvudsakligen av 238U men även av isotoperna 235U och 234U; se faktaruta. 238U och dess dotterelement är radioaktiva och bildar en radioaktiv sönderfallsserie, uranserien, 235U är utgångsämnet i aktiniumserien; se radioaktivitet. Övriga isotoper bildas vid sönderfall av tyngre aktinider eller genom kärnreaktioner. Finfördelad uranmetall är pyrofor, dvs. den kan självantända i

(54 av 415 ord)

Föreningar och användningsområden

I kemiska föreningar kan uran förekomma i oxidationstillstånd från +3 till +6. Tillstånden +4 och +6 dominerar, och reduktions- och oxidationsprocesser mellan dem förklarar en stor del av urans geokemi. Föreningar av trevärt uran kan framställas under starkt reducerande förhållanden. Jonen U3+ är känd i vattenlösning och

(47 av 341 ord)

Historik

Uran upptäcktes 1789 av Martin Heinrich Klaproth. Han visade att mineralet pechblände innehöll ett nytt grundämne som han kallade uran efter planeten Uranus, som då nyligen hade upptäckts. Före Klaproths arbete antogs pechblände vara en järn–volframoxid. Klaproth

(37 av 258 ord)

Medverkande

  • Ingmar Grenthe
  • Johan Warell
  • NE-redaktionen (uppdatering)
  • Ulf Erlandsson
Källangivelse
Nationalencyklopedin, uran. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/uran