Afanasij Fets melodiska kortdikter hör till de främsta i det ryska 1800-talets natur- och kärlekslyrik. Den romantiska efterklangen i Fets poesi och hans intresse för den ”rena” konsten väckte föga gensvar i hans socialt engagerade samtid; först sekelskiftets symbolister skulle på allvar upptäcka hans skönhetsbudskap.