mytologi
mytologi (medeltidslatin mythologiʹa, av grekiska mythologiʹa, av myʹthos ’tal’, ’ord’, ’saga’
(11 av 55 ord)Myttolkningens historia
De ofta anstötliga grekiska myterna (t.ex. hos Homeros) omtolkades redan under antiken. Theagenes från Rhegion (500-talet f.Kr.) hävdade att gudarnas strider i ”Iliaden” skall uppfattas allegoriskt som de motsatta elementens kamp med varandra. På liknande sätt allegoriserar Herakleitos, Parmenides, Empedokles och Platon myterna. Xenofanes, som kämpade för en renare gudstro, förkastade dem helt. Han framhöll i sin rationella kritik att nötboskap, hästar och lejon, om de kunde måla, skulle framställa gudarna efter sin egen avbild. Stoikern Euhemeros historiserade myterna med
(80 av 657 ord)Antropologiska perspektiv
Antropologiska studier av myter har gjorts ur en rad olika perspektiv, alla med inriktning på myternas symboliska budskap. Det funktionalistiska perspektivet, förespråkat av Bronislaw Malinowski, såg myten som en
(29 av 203 ord)Antik mytologi
Från antikens Grekland har många mytiska berättelser bevarats. De har främst traderats integrerade i diktverk, dvs. i en form som bestämts av litterära syften. Filosofer och retorer utnyttjade myter i sin argumentation, och för historieskrivare var de en
(38 av 270 ord)Myten som stoff för konstnärlig framställning
I alla kulturer har myten intagit en viktig plats i de skilda konstarterna. I den västerländska kulturen är det den grekiska (och romerska) mytologin som mer än någon annan spelat denna roll. Större delen av denna mytologi härrör från de homeriska dikterna ”Iliaden” och ”Odysséen”. Här återfinns både egentliga myter om de olympiska gudarna och sekundära myter om hjältar och sagogestalter. I körlyriken hyllades gudarna med hymnisk sång och dans t.ex. i dityramben, som tros ha sitt ursprung i Dionysoskulten,
(80 av 703 ord)