imperium
impeʹrium (latin, ’befallning’, ’myndighet’, ’herravälde’, i synnerhet: ’Romerska riket’, till iʹmpero ’befalla’, ’föreskriva’), i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades poteʹstas).
Imperium innehades av diktatorer, konsuler och praetorer; senare tillkom den provinsguvernörer (prokonsuler och propraetorer). Diktatorer uppbar imperium maius (’högre imperium’), senare kejsarnas tillhörighet. Innehav av imperium bekräftades av gudarna och senaten genom att den tillträdande ämbetsmannen tog auspicier. Som värdighetstecken förfogade innehavarna bl.a. över en särskild ämbetsstol, sella curulis
Information om artikeln
Källangivelse