falla
falla
fall`a verb föll fallit fallen fallna, pres. faller
ORDLED: fall-er
SUBST.: fallande (till 1--4); fall (till 1 och 2)
1 ofrivilligt förflyttas till lägre nivå genom tyngdkraftens inverkan {→2fälla 1, sjunka 2}: stenen föll ned från taket; en person föll från 4:e våningen
BET.NYANSER: a) spec. dödas i strid {→
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
falla.
http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/falla